Konsten att plocka skogshallon

Mitt inne i de småstickiga snåren med sina delikata – alltför små – lockande röda bär märker jag hur otroligt fokuserad jag är. För det är verkligen ingen barnlek att plocka egentligen!

Det gäller att varsamt närma sig ett snår, går man för snabbt in riskerar man att alla de finaste och perfekt mogna hallonen rasar i backen och hamna under förmultnande löv och annat mojsigt.

Man måste huka sig ner ordentligt – jag står dubbelvikt med huvudet sneglandes uppåt, alltså från så lågt perspektiv som möjligt. Först då ser man var bären finns och vilka som är värda att plocka. Sen måste man försiktigt, försiktigt lirka in armen mellan de stickiga stjälkarna och närma sig bäret underifrån (utifall det skulle släppa från sitt fäste precis innan jag tagit tag i bäret) och sen med fjäderlätta fingrar plocka hallonet, sen lirka tillbaka armen och lägga den i hinken.

När man är längst inne i det snårigaste snåriga, då ser man plötsligt det där perfekta hallonet – ännu längre in! Lite större än de övriga, hänger det där alldeles själv, och man sträcker sig allt vad man kan för att nå det och DÅ när man precis ska ta tag i det – så ramlar det ner av sig själv. Typiskt! Det perfekta hallonet får absolut inte gå till spillo, utan man tar försiktigt upp det från backen – rispar sig själv ännu mer och riskerar att hälla ut hela hinken man redan plockat!

Här i norr plockar vi hallon sent i augusti och in i september. Luften är oftast kyligare och mygg och knott har minskat. Bladen gulnar och mycket mognar samtidigt vilket det gör när det bara är en kort sommar – om än ljus – att räkna med.

Mina skogshallon som jag hinner plocka använder jag sällan till mina föreställningar eller säljbara produkter. De är öronmärkta till födelsedagstårtor och andra högtider. För så är det ju med sånt man bara har lite av, det blir mer värdefullt!

Bären är små,inte så vackra ofta, de fulaste plockas bort tillsammans med annat skräp och eventuella småspindlar och hallonmaskar måste krypa ut först innan man fryser in dem. Lite pyssel med andra ord innan allt är packat och klart.

Rätar upp ryggen – oj, vad det känns i kroppen när man varit dubbelvikt ett längre tag! Armarna fulla med små fina rispor som svider. Men en hel liter fick jag ihop trots att många av de finaste bären ligger på backen för övriga levande små att kalasa på.

Ja, det var värt mödan!